Likt MotoGP och F1 har Svenska Ducatiklubben Region Väst rest runt i världen med sin Grand Prix-cirkus. Visserligen har vi något färre trailers och paraplyflickor, men annars är mycket likadant. Ähum.

Bandagerad mästare
Första deltävlingen i gokart-VM (Väst-Mästerskapet) 2003/2004 kördes hos Team 13 i Torslanda. En bana som återkommer varje år i GP-kalendern och som många av förarna är väl bekanta med. Till årets GP väntade oss dock en överraskning: Plötsligt var den en gång så välkända bansträckningen helt förändrad, vilket bäddade för en spännande uppgörelse! Kanske var det nu dags för Västmästaren, Janne Lindén, att få en riktig utmaning?
Att Janne dessutom surfat nere på Ringen, stående på sin motorcykel och härvid brutit sin vänstra tumme, förväntades av de flesta ha en viss påverkan på slutresultatet av denna deltävling. Nu skulle titeln tas av honom!

Att vinna är inte det viktigaste. Det är det enda.
15 krigare kom till start i denna omgång. Det gav utrymme för hela 6 kval och 3 final-race, där den bäste i var och en av de 2 första finalerna (C och B) skulle ta sig upp för att köra även nästa final. (Vinnaren i C-finalen fick även köra B-final, osv.) Som vanligt var stämningen sammanbiten. Det skulle kämpas väl och det skulle vinnas. Undertecknad lade redan tidigt i kvalen ribban högt, genom att dundra in i väggen mitt i högfartsböjen ut på start/mål-rakan och spräcka ett revben. Tiden blev i alla fall bra och till min förvåning fann jag mig kvalificerad till A-finalen.
Till start i A-finalen kom dessutom Janne Lindén, Mats Johansson, Gunnar Bjerkadal och Ludvig Roos. Redan i sisådär tredje kurvan körde det ihop sig rejält och samtliga utom Janne L fastnade i en stor hög invid däcksbarriären. Under tiden som övriga fältet trasslade isär sig, hann den omöjlige Janne ett extra varv och kunde sedan givetvis defilera hem segern. Ett snöpligt slut på utmaningen, även om spänningen levde när det gällde de övriga placeringarna, ända till målflaggan.

Firande med grappa och pasta
Visst hade vissa större anledning att fira än andra, men ingen hängde läpp när vi väl kom på plats på restaurant Pasta+ senare på kvällen. Glädjen över den goda maten och det trevliga sällskapet toppades kanske bara av lättnaden att finna klubbgrappan på plats i restaurantens barhylla. Kvällen var räddad! Samtliga team såg redan fram emot nästa runda i vinterns uppgörelse. En VM-säsong avgörs ju inte på ett enda race!

Cirkusen drar vidare
Efter månader av väntan, förberedelser och uppladdning, grydde så småningom dagen, då avgörandet skulle komma. Vem skulle egentligen bli Västmästare säsongen 2003/2004? Upplösningen ägde rum på en tidigare oprövad bana i regionens tävlingsserie: GoKart-City i Borås.
Som arrangör och banbokare stod denna gång lokala talangen L-G Nilsson, en välkänd profil i VM-sammanhang. Han var dessutom en av de få, som provat den mycket tekniska GoKart-City-banan. Vi andra hoppades att hemmaplan och övning inte skulle ge honom ett alltför stort övertag...

Nya överraskningar
Även i Borås väntade emellertid en liten överraskning, som drabbade arrangören L-G värre än övriga förare: Man hade vänt på varvet! Istället för medsols, skulle vi nu köra motsols. Återigen skapade bandragningen alltså extra spänning.

Wildcards och nya deltagare
Bland de rutinerade hermelinerna hade en katt smugit in. Istvan Csiszar hade lyckats få ett wildcard till sitt hemma-GP och eftersom hans namn redan fanns på resultattavlan i hallen, med månadens bästa resultat, förväntades han kunna ge herr Lindén en riktig match. Skulle han kunna slå vår regerande mästare? Naturligtvis var våra tankar mer fokuserade på hur vi skulle kunna slå dem båda. 16 deltagare innebar totalt 6 stycken kvalpass och 3 finaler. Det gavs ingen möjlighet för uppkörning från en lägre final till en högre, t.ex. att avancera från B- till A-final.
Efter ett tufft kval, stod det klart att Istvan, med sitt wildcard, skulle stå först på startlinjen i A-finalen. Döm om vår förvåning, när det inte blev några "riktiga" race! Istället skulle vi tävla enligt rally-modell, där bilarna alltså skickades iväg en och en, med några sekunders mellanrum. Endast vars och ens snabbaste varvtid skulle räknas. Vi var nog flera som tyckte, att detta tog bort en hel del av spänningen, även om fadäser likt den i Torslanda på detta sätt kunde undvikas. Väl i bilen hade man små möjligheter att se hur man låg till, annat än i placering. En ilsken 5:a lyste i min ratt hela vägen runt finalens många varv, men det är möjligt att det var mer spännande för andra, där placeringarna växlade mer. Nog är det roligare med lite kamp om placeringarna och att få knuffas lite?

Vi sopar rent!
I toppen slogs hela tiden Janne Lindén (fortfarande inte helt återställd, men med lika mycket jäklar-anamma som vanligt) och Staffan Svensson med Istvan Csiszar, men det var till sist den senare som avgick med segern. Roligast var att SDK Region Väst sopade rent resultattavlan för januari (märk väl att detta var den 28/1!), dvs. alla 10 placeringarna på tavlan upptogs av mer eller mindre välkända namn. Precis som det ska vara, när VM-gänget kommer till sta'n. Det blev dock inget banrekord denna gång.

Pizza!
Kvällen avslutades i en gemensam orgie av ost, tomat och bröd på Alléterrassen mitt i Borås. Pizzan där kan rekommenderas, för den som gillar den lite mer tjockbottnade, "amerikanska" typen av s.k. pan-pizza. Portionerna lär mätta de flesta och personalen var trevlig och hyfsat o-italienskt snabb. Eftersom kolossalt många tagit bilen till arrangemanget och eftersom denna deltävling dessutom ägde rum på en onsdag, blev det ett lugnt firande, men vi får säkert anledning att återkomma till denna krog.

Summering av säsongen
Det är svårt att få ihop ett komplett podium för säsongen, eftersom såpass få deltagare fullföljde mer än en tävling. Räknar man enligt MotoGP-regler blev det såhär:

Totalsegern gick alltså även i år till Janne Lindén, som än en gång visat sin klass i de här stora sammanhangen.

Men nästa år, då ska vi ta dig!