Årets Östgötagiro blev en solig tillställning även om lokala regnskurar gjorde att färdvägen fick improviseras. Ett knappt dussin hojar lekte följa-john på krokvägarna i Östergötland.

Födelsedagskalas, bakfyllor och släktmiddagar drog tyvärr ner på deltagarantalet, men vi som kom hade en trevlig dag tillsammans. För er som missade denna omgång så finns ju alltid reprisen senare i år i form av (H)östgötagirot.

Nygrusade asfaltsvägar
Ordis hade rekognoserat krokvägarna i förväg men tyvärr så hade vägverket nyligen lagt ut mängder av grus för att förbättra(??) vissa av vägavsnitten. Lite grus i kurvan är dock bra för karaktären, även om kåpor och hjälmar fick ta emot en del stenskott.

Maskerade F1-banor
Ibland har man den stora turen att hitta en sån där helt perfekt motorcykelväg. Inga potthål eller tjälskott, slät och fin beläggning utan grus samt ändlösa kurvkombinationer kombinerat med backar och krön. Det är sådana vägar som gör att man kan överleva hela vintern utan hoj. Flera av dem finns dessutom utmärkta på SDK:s karta, ett måste i varje knuttes packning. Köp en, jag har 3 själv!

God mat i trivsam miljö
Lunchuppehållet gjordes på Omberg vid Vätterns strand. Fina fisken och feta biffen serverades till hungriga knuttar. Efter maten mullrade vi vidare för att så småningom komma tillbaka in i Linköping. Jag vet inte om Ordis blev påverkad av Tokholmarna eller ej, men dagen avslutades med en perfekt koordinerad uppställning utan för fiket på torget mitt i byn.

Långväga Tokholmare
I ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring hade nämligen 4 knuttar från Hufvudstaden beslutat sig för att besöka sina kusiner på landet. Enligt devisen "våga vägra motorväg" slingrades det 20 mil ner till Linköping för att deltaga på Östgötagirot. När dagen väl nått sitt slut och en välförtjänt kopp varm choklad sveptes på McD Sveavägen hade det gått 14 timmar och 75 mil sedan starten på morgonen. Lite sliten och halvstel i kroppen så var det sedan skönt att komma i säng efter en dag i sadeln.